Tillochmed gårdagen var skit.
Jag har i mitt huvud tänkt ut så många texter, vldigt bra texter, men jag vill fan inte lägga ut dem någonstans, eftersom att jag inte vill att det skall bli som för några år sedan när allt mitt materia blev taget och att de bara satte dit sitt egna namn på dem.
Det är synd, riktigt synd att folk inte kan låta de som faktiskt har huvud till att skriva, ha sina egna texter i fred.
Men fan det var ju inte detta jag skulle tjöta om, men det är bra egentligen att det bara rinner ur mig för då kommer ilskan också att försvinna.
Skrivande har en stor makt i samhället, större än man anar.
Och vafan var det där nu då?
Jag tänker inte ljuga, inte skriva att allt är finfint.
För det är det inte, jag har helt enkelt för mycket att göra om dagarna, så mycket att jag inte hänger med mig själv.
På kvällen vet jag knappt vad jag själv heter, är det en kamp om att tillfredsställa andras behov?
Att känna sig behövd i samhället, med risk att totalt kollapsa?
Jag vet faktiskt inte. Och jag vet heller inte hur jag skall styra upp hela mitt livsskepp.
Jag beundrar de människor som kan ta dagen som den kommer.
Jo jag vet, de flesta brukar säga att jag är den lugnaste fisken i vattnet, men de har inte lyft på locket och fått ta del av mina tankar, värderingar och känslor.
Allt är en fasad, allt är ett skådespeleri som jag är grymt bra på.
Kanske någon gång jag tar emot hjälp.
Och jag skrev ju inte alls om det jag tänkt men skitsamma.
Lev livet. Nu, då och för alltid.
